Därnere vid läktarens trappa möttes de tvänne makarna och, som för att besegla hennes »aldrig», slöt William Booth sin ädla maka i sin famn. De vände ryggen åt konferensen och gingo ut beslutna att arbeta i vingården på det sätt hvartill de kände sig kallade af Vingårdsmannen.
Sålunda lade Frälsningsarméns ark ut från land midt i en flod af bedröfvelse och svikna förhoppningar. Och mer än ett tåreregn föll och mer än en motvind blåste.
Och det dröjde länge innan den stannade på sitt Ararat.
Men än längre dröjde det innan man från dess tak kunde skåda framgångens grönskande fält och känna fast mark under sina fötter.
Men ögonblicket hade kommit då de sista tågen som ännu bundo dem vid gångna tiders traditioner, afskuros. Och det var afundsjukan förbehållet att få göra dom den största tjänst den någonsin gjort Armén — stormen, som den uppväckte, dref den kämpande skaran mot ett bättre land, till en strand hvars klippor betaga afundsjukans stormar dess makt . . .
Men om det var fru Booth, som gaf sin man »marschorder» att bilda Frälsningsarmén, så fick hon äfven vara honom behjälplig att bära dagens tunga och hetta, och, pris ske Gud, hon svek icke i eldsprofvet. Hennes sinnesstämning framgår af följande bref:
»Min man reser till London i afton. Bed för honom! Han är mycket trött och bedröfvad. Men jag har lofvat honom att söka hålla modet uppe. Stundom förekommer
