familjen, eller med barnskaran omkring sig diskuterar krigets angelägenheter med sin man. Dessa hennes moderliga känslor fortlefde hos henne hela lifvet igenom. Under de sista dagarne syntes hon aldrig så nöjd, som när hon hade sina barnbarn omkring sig eller några af sina mest älskade officerares barn, eller kanske några af de små fader- och moderlösa, som hennes döttrar upptagit. Hennes lif var egentligen en moders lif. Hennes moderskap sträckte sig långt öfver hennes eget hems gränser.
Hon var i sanning Frälsningsarméns moder, liksom William Booth är dess fader. Måhända led hon, som moder, på ett särskildt sätt för Frälsningsarméns lärosatser, metoder och principer. Hon led på ett annat sätt än Generalen, ty dessa metoder stredo ofta mot de förut fattade meningar, som hon insupit i den stela, tillbakadragna religion i hvilken hon blifvit uppfostrad. Af naturen älskade hon med helt hjärta ett stilla hemlif, hon älskade att lefva för sina barns uppfostran och för att utveckla de egenskaper och dygder, som vi alla beundra i det kristliga lifvet. Men det tycks, som om till och med innan Gud öppnade hennes ögon för världens behof och innan hon kom i beröring med den underbara energien och den stora organisationsförmågan hos sin blifvande man — den unge, framstående metodistpastorn — en inre kallelse tvang henne att lämna de vanliga, trampade stigarne och vika in på obanade vägar, dem Herren själf anvisade henne. Det är därför vi finna hennes hem öppet för
