och stor var ej hennes kärlek och tro till Gud!
Det som hos Catherine Booth först och sist föll en betraktare i ögonen var, att hon var en moder i allt. Hon var så naturlig. Det fans ingenting af blåstrumpa hos henne, ingenting af den oförvitliga, framstående kvinnan, ingenting af vältalaren på sin piedestal eller af den obevekliga asketen eller predikanten.
Hon var intelligent, men hon egde först och främst ett hjärta. Hon var stor, men hennes storhet låg i hennes sympati och, det måste tilläggas, äfven däri att hon gjorde allting grundligt och aldrig föraktade något, som Gud skapat. Hon var vältalare och predikant, men det var snarare kvinnan och modern i henne, som kom oss att älska eller hata hvad många andra stora predikanter endast kunde förmå oss att tro.
Då vi tänka på Frälsningsarméns första dagar, då prästerskap och press utöste sitt förakt öfver dess grundläggare, och folket öfverhopade deras efterföljare med hugg och slag, kunna vi föreställa oss hvilken fridfull hamn William Booths hem måste ha varit för honom, och vi förstå honom väl, då han med Luther säger: »Jag vill ej byta ut min fattigdom tillsammans med henne mot en Krösus' rikedomar utan henne!»
»Alla bekymmer försvinna i samma ögonblick som jag träder in under mitt eget tak» har någon sagt, och vi förstå, att Generalen sade det samma, då han kom hem, tyngd af omsorger för den
