KAPITEL V.
Catherine Booth som uppfostrare.
“Exemplet, understödt af kärlekens förmaning,
är främsta vilkoret för mänsko-andens
daning.“
En god och stor man sade en gång: »Jag
skulle idag ha varit ateist, om jag icke hade haft
ett minne — ett minne af den tid, då min aflidna
moder brukade taga min lilla hand i sin och låta
mig böja mina knän och bedja: ’Fader vår, som
är i himlen’».
Det väcker öfverallt undran, att alla fru Booths barn äro sysselsatta med något arbete för Gud. Detta är icke alltid fallet med barnen till evangelii förkunnare eller kristliga föräldrar. Huru ofta hör man icke sägas, att de vildaste studenterna vid våra universitet äro prästsöner. För dem, som känna till universitetslifvet i våra dagar, är det ett erfarenhetsrön och ej blott en hörsägen, att de studenter, som äro längst komna i last, i regel äro söner till föräldrar som bekänna sig vara kristna. Jag tror, att förklaringen till detta förhållande, delvis eller helt och hållet, är att söka i det faktum att dessa barn fått en förfinad uppfostran och en god
