hennes bror, som alltid spanade efter tillfällen att hjälpa Guds arbete framåt, att hon skulle säga några ord. Hon lydde honom och talade med ett sådan kraft, att Bramwell, som på samma gång blef förvånad och förtjust, sedan ofta upprepade sin anhållan.
Denna och liknande händelser inberättades af Bramwell för fru Booth, som bemötte saken med några moderliga och helt naturliga invändningar. Men frågan afgjordes, berättar fru Booth, af unge Bramwell, som såg på sin mor med stor ömhet och sade: “Mamma skall göra upp denna sak med Gud, ty Katie är lika säkert kallad af Gud och inspirerad af honom till just detta arbete som mamma själf”.
Hvarje fader eller moder, som sorgfälligt fostrat sina barn för Guds tjänst, förstår de känslor fru Booth måste ha erfarit, då denna sanning gick upp för hennes hjärta, under det att hennes son stod framför henne som ett Guds sändebud. Det var glädje, blandad med tvifvel och smärta, ty hon förutsåg den dag, då skilsmässa skulle bedröfva hennes själ och då hennes hjärta skulle sönderslitas af de försakelser och lidanden ett dylikt arbete skulle medföra för hennes barn. Men på samma gång fröjdades hon öfver att hon var utvald att vara banbrytare på detta nya fält, och hennes hjärta hastade att göra Guds vilja.
Följderna rättfärdiga till fullo detta hennes beslut att icke sätta sig emot Andens ledning med hennes barn, ehuru de ännu voro så unga. Mr Bramwell Booth skrifver: