En folkhop, som bestod af stadens sämsta och råaste innevånare, samlades utanför dörrarne till den teater, som vi brukade använda om söndegarne, öfvermannade dörrvakterna, inträngde i bygnaden samt tog ett af gallerierna i besittning, så att, när återstoden af teatern längre fram var fullsatt, denna del mera liknade en öfverfull krog än ett galleri i en — om än tillfällig — gudstjänstlokal.
Rader af män sutto där rökande och spottande; andra pratade och skrattade högt, under det att återigen andra med hatten på stodo i gångar och hörn, framkastande mustiga ordlekar och anmärkningar af gröfsta slag. Allt detta fortgick med små afbrott under första delen af mötet. De mest lättskrämda af oss hade redan uppgifvit hoppet om ett ordentligt möte, då Miss Booth reste sig upp och, stående framför det lilla bordet just bakom rampljusen, började sjunga med en känsla och ljufhet, som icke kan beskrifvas:
’Klippor och berg skola alla fly bort, och du skall ett gömställe önska.’
Ögonblickligen blef det tyst i hela lokalen. Sedan hon sjungit två eller tre verser, slutade hon och läste upp sin text: ’Låt mig dö den rättfärdiges död, och låt mitt slut bli såsom hans’. Medan hon läste dessa ord, var nästan hvarje hufvud på galleriet blottadt, och inom tre minuter voro både hon och de fjorton- eller femtonhundra åhörarne fördjupade i detta ämne. Under fyrtio minuter hvarken talade eller rörde sig någon i den oroliga skaran.
När hon till slut gjorde sin inbjudning och uppmanade dem att frivilligt komma fram, som ville börja rättfärdighetens nya lif, reste sig en stor och grof man — han såg ut som en sjöman — midt i hopen på galleriet och utropade under snyftningar: ’Jag vill!’
Han kom och följdes af trettio män och kvinnor denna minnesvärda afton.»
Korrespondensen mellan broder och syster är
både roande och intressant. Broderns nit för
