ASMUN.
Du går att till Pompé, till Yngves bödel höra?
THILDA.
För Yngve, för hans dar, jag går att offer bli:
(Visar på altaret.)
Ett steg till detta rum, min far, och han är fri!
ASMUN.
Men om Pompé bedrog, — och bröt sitt löftes lagar?
THILDA
Gör honom rätt, min far, han är för stor dertill.
ASMUN.
Men om ett lyckligt svärd, som himlens hägn ledsagar,
Ett svärd, som Yngves lif, men ock hans ära vill,
Med räddning af hans thron, försäkrade hans dagar?
Om...
THILDA
Gif mig ej ett hopp, som dock till slut bedrar.
Hvar lyftes detta svärd, bland bojorna, min far?
Sök hellre, för min själ, med ökad styrka tyda
Den enda grymma pligt, hvars val hon öfrigt har.
ASMUN.
Välan, det är dess röst vi samfält böra lyda.
Du hedras af det mod, hvarmed du följer din;
Farväl, olyckliga, din far skall göra sin.
(Han går.)
Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/133
Den här sidan har korrekturlästs
— 101 —
