CLAUDIUS.
Han viste farans hot, af ryktet, det är sant,
Men utbrottet deraf, var honom obekant.
Vid återkomsten, sjelf, jag väntade mig föga
Af hans förstörda hus den syn som slog mitt öga.
Virginius blottas ren på sitt förnämsta stöd,
I menighetens gunst. — Lägg till Sicinii död;
Och snart han åt sig sjelf, på åldrens afton, lemnad,
Skall fly till hyddans natt, förglömd och icke hämnad.
Ja Drott, Sicinius dör, och böter med sitt blod,
Det hägn han skänkt, mot Er, Virginii öfvermod.
Er vink med fröjd förstådd till lägret blifvit buren:
Hans sidsta stund är der af edra vänner svuren.
Ett utfall är bestämdt, der, midt i stridens lopp,
Bland fiendernas jern, förlåten af sin tropp...
APPIUS.
Håll, Claudius! till det brott, att detta mord befalla,
En svaghet läggas må: den, att det återkalla.
Sådant är mitt beslut.
CLAUDIUS, (med bestörtning.)
Hvar är, hvad hör jag? ... Drott,
Om Ni vill rådas,
APPIUS.
Nej — nu vill jag lydas blott!
(Han tar fram ett Bref.)
Må strax, med detta bref, ett bud till lägret hasta.
Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/160
Den här sidan har korrekturlästs
— 128 —
CLAU-
