Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/163

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 131 —

Den kärlek som hos Er för dottern fordom brunnit,
Om faderns återkomst ger lif på nytt i dag,
Åt hatets fordna rop, mot edra företag?
Drott, om ert uppsåt är att odelt välde yrka,
Mot edra fiender, tro mig, behåll er styrka;
Men om ni ändrat val, till deras fördel böjd,
Välan: gif rum åt dem, — och nedstig från er höjd!

APPIUS.
Ack Claudius! lycklig den, som, utan ärelystnad,
Förtrott sitt glömda lif den låga hyddans tystnad!
Som ej, på hederns fält, i verldens ögon gått
Att slitas, vid hvart steg, emellan dygd och brott!
Och som ej köpt en tom, af lagen vägrad ära,
Till pris af allmänt hat, och minnen — som förfära!

CLAUDIUS.
Min häpnad ökas blott af detta mörka tal:
När väcktes de väl förr, hos Appius, dessa qval?

APPIUS.
Var viss det stunder gifs, och att de måste gifvas,
Då, i ett dämpadt bröst, naturens känslor lifvas;
Då äran tröstar svagt en borgerlig tyrann,
För offret af det lugn han ägt, som enskilt man.
Och då han ändtlig trött att hatas och förtrycka,
För skuggans fordna frid gaf gerna bort sin lycka!

CLAUDIUS.
Lägg bort ett vekligt språk som äran ej förstår;