Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/168

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 136 —

Jag ägde styrka nog till mord och till försåt,
Och törs ej dygdig bli, Sicinius ler deråt!
Nej, må han med min dygd dess lön tillika finna!
Må han Virginia se, och sjelf för henne brinna!
Förtäras af en eld, som han föraktad ser,
Och stänka med sitt blod den hand som hon mig ger!
Hvem syns? det är hon sjelf: — nej Gudar! en af Eder,
Som, i en dödligs hamn, på jorden stigit neder.


SJETTE SCENEN.

APPIUS. VIRGINIA.

 
VIRGINIA.
Sen, från det dunderslag, den skräck, som krossat mig,
Min djupt bestörta själ, med möda samlat sig,
Förlåt ett ögonblick om jag er omsorg leder
Från högre föremål, till det som nalkas Eder.
Ej blott min tacksamhet — min smärta det begär.
Jag vet på en gång, Drott, hvad jag Er skyldig är,
Och hvad ert ädelmod vill skonas från att höra.
Jag vet ni endast gjort hvad Appius borde göra,
Och hvad ett värnlöst kön, med alltid lika rätt,
Bör vänta af er makt och edra tänkesätt.