Man skulle se hvem din, med rättvisa, bort ges;
Och på hans mull ännu, jag svär, att det skall ses.
Se der min föresats, mitt mål från denna dagen!
Än ligger, tro mitt hopp, Roms första Son ej slagen.
Den timmen stunda kan; och, liksom Rom, skall du
Kanhända gråta den, som du förtviflar nu.
VIRGINIA.
Ack! vore detta, Drott, den föresats ni bure!
Om friheten och Rom ni dessa löften svure!
Om en förtörnad far af dem försonte sig!
(Med utbrott.)
Om, åt så lyckligt hopp... ha, jag förgäter mig!
APPIUS.
Far fort, i Gudars namn, och räds att återkalla
Det ord af himmelsk tröst, som ville undanfalla!
Betänk, att pligtens band är löst af dödens makt.
Din mun förneke ej hvad ren ditt öga sagt!
Var ädel, var dig lik. Glöm brottet. Gif mig åter
Ett hjerta som var mitt, ett hjerta som förlåter!
Försona mig med Rom, och med mig sjelf igen.
Väck lågan af en dygd, hvars gnista lefver än;
Och vet, den skall så högt, den skall så vida sträckas,
Att, äfven hos din far, skall ändtlig hatet släckas.
Ah! dölj ej denna blick, som innebär mitt lif.
Blott, blott ett saknadt ord, ett uttryck deråt gif!
Säg, att du afskyr ej de fordna dagars minnen,
Då oskuld och natur förente våra sinnen.
Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/195
Den här sidan har korrekturlästs
— 163 —
