Säg, att ett möjligt hopp ännu för den är qvar,
Som då ett lyckligt mål för dina känslor var!
Ha! — jag får lif. Den tår, som i ditt öga stiger,
Har redan sagt mig allt; har talt, fast munnen tiger.
Ett oförsonligt hat ej detta uttryck har;
Det är förlåtelsens, och ömhetens....
VIRGINIA.
Barbar!
Har du förtjent dem?
APPIUS.
Nej. — Det är hvad jag skall göra.
Må afgrunden min ed, må himlarne den höra!
Men, hvad åt min förtjenst jag rättvist nekadt ser,
Låt mig, o låt mig tro, att du åt ångern ger!
VIRGINIA.
Far fort, bemästra dig ett öfverrumpladt sinne!
Slit sönder detta bröst, och se din bild derinne!
Jag strider, utan kraft, mot känslans öfvervigt;
Du segrar, var tillfreds, på högmod — och på pligt!
APPIUS.
O stund af sällhet! stund, som oförmodadt lyser!
Stund, ej för dyrt betalt med allt det blod jag hyser!
Virginia hatar ej, hon älskar Appius än!
Ha! en till döden dömd, får lifvets rätt igen!
Ett enda ögonblick min lefnads lott förbyter!
Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/196
Den här sidan har korrekturlästs
— 164 —
