Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/201

— 169 —

Ja, jag besvor hans dygd, hans mensklighet, hans heder,
Att rädda, med mitt lif, en öfrig tröst åt Eder!
Förlåt ett hjertas dröm, som ej ännu förstod,
Hur litet denna tröst behöfdes, för ert mod,
Och hvilken ringa tack af Er sig borde lofva,
En dotters frälsta lif, som blef en oväns gåfva.
Min lott är hård likväl. Af Er och ert parti,
Ett handlöst kastadt rof åt splitets raseri;
Af egnas bistånd glömd, af fiender försvarad,
Jag rycks ur mordets famn, åt orättvisor sparad!
Från ert förstörda hus man halfdöd släpar mig;
Och då min släckta blick med tårar öppnar sig,
Att tröstas af en far, som himlen ger mig åter;
Då Appius Er, till Rom, från lägret kallas låter,
Att bli en dotters hägn som lidit allt för Er:
Då är det ni, min far, som mig med afsky ser;
Som vredgas att mitt lif ej våldets offer blifvit;
Som förebrår min dygd den räddning man mig gifvit;
Och stöter, med förakt, er dotter ur er famn,
Som trolös mot ert blod, och ovärdig ert namn!

VIRGINIUS.
Virginia! har mot dig, jag nånsin grymt förfarit?
Har jag en rättvis far, till denna stunden, varit?
Beskyddat, älskat dig?

VIRGINIA.
Till denna stund min far,