Min kärleks föremål, som ni min vördnads var,
Ni delat, alltid öm, min glädje eller smärta.
VIRGINIUS.
Välan, jag är då ej ett villdjur utan hjerta!
Nu säg: har du betänkt, med hvilka pligters band,
Jemväl ditt kön är fäst vid far och fosterland?
Betänkt, af romersk dygd den evigt första läran,
Att lifvet har sin rätt, men, framför lifvet, äran?
VIRGINIA, (visande på sitt hjerta.)
Dess lag, förvarad här, var aldrig bruten än.
VIRGINIUS.
Ej bruten, säger du? Du har ej brutit den,
Då du af Roms tyrann, ditt lif, din räddning tigger?
Då, för min bödels knän, min egen dotter ligger?
Då du anropar den om skydd och ädelmod,
Som svek dig, svek din ed, och skymfade mitt blod?
Och då till samma hand du flyr att frälsning njuta,
Som Rom sett, med förakt, din egen hand förskjuta?
Af allt som tröstat mig, du var mig öfrig blott!
Men hvad är mera mitt, som fins i detta slott?
Och vore, för min blick, ditt hjerta öppet, — qvinna!
Vet jag hvad känslor der, hvars bild jag torde finna?
Det är för djupa styng, på en gång. — Dotter, hör:
Jag vet hvad, af en far, ditt kön förlåtas bör;
Jag glömmer allt. Men mins, att när en far förlåter,
Vill såret, i hans bröst, tillika slutas åter.
Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/202
Den här sidan har korrekturlästs
— 170 —
