Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/204

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
— 172 —


VIRGINIA.
Hans tapperhet, hans dygd, hans nit för fosterlandet,
Dem gråter jag, min far, men ack! ej detta bandet,
Förskräckligt för min själ, som knöts af hämden blott!
Min far! jag har för Er allt gjort, allt undergått;
Släck, släck, i himlens namn, det grymma hatets lågor.
Och låt en gnista hopp få trösta mina plågor!
Glöm bort, glöm evigt bort, den hätska Tioman,
Ert blods föraktare, ert fosterlands tyrann;
Sin åska, dundrets kung emot min panna skicke,
Om Appius är det mer! Vid Gud, han är det icke!
Ack! om ni älskar Rom, med glädje kom att se,
Dess frihet född på nytt, dess fjettrar krossade!
Om, för en dotters qval, en känsla göms hos Eder,
Gläds, gläds, hon återställs till sällhet och till heder!
Om stridens grymma lott beröfvat Er en vän,
Emottag, af min hand, min far, — en son igen!
Gör Appius ändtlig rätt, och tro, från denna dagen —

VIRGINIUS.
Omenskligt är det svek, hvaraf du är bedragen!
Förskräckligt är det ljus, som skall ditt öga slå!
Vet du hvem Appius är? Förförda! vet du då,
Att denne store man, som Rom i frihet sätter,
Som med så ädel dygd förbättrar oförrätter,
I hvilken du en son mig ville återge,
Vet du — han är...förskräcks!...Sicinii mördare!