En dotters frälsta lif, som jag dig återger,
Var blott en rättvis gärd åt olyckan och dygden.
Men om för friheten, men om för fosterbygden,
Din själ den känsla bär, som du är prisad för,
Se här det ögonblick, då det bevisas bör. —
Vi voro fiender: Virginius, — jag har felat!
Släck hämden; glöm det hat, de tvister som oss delat!
Glöm dem, af nit för Rom, som följden deraf bar.
Och, för en dotters skull, som deras offer var!
Då hennes nya band af döden brutits åter,
Mins att hon var min brud: förlåt, hvad hon förlåter: —
Och herrskarn öfver Rom, som bjuder der ännu,
Är, från i dag, — din son, — och medborgsman som du!
(Till Virginia.)
Virginia, må din röst med min förenad höras!
Bevek, du kan det blott, en far som ej vill röras!
Du tiger... hvilken blick! — du svarar ej?...
VIRGINIA, (räcker honom brefvet).
Barbar,
Igenkänn dina brott, och tag emot mitt svar!
APPIUS, (emottager det.)
Hvad ser jag? Blixt ur skyn! Jag är förrådd, bedragen...
Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/207
Den här sidan har korrekturlästs
— 175 —
