Slå ner mig, blixt ur skyn, och slit mig från tyrannen!
(Hon kastar sig med bortgömdt ansigte, i Julias armar.)
APPIUS, (närmande sig till henne med tvekande steg, och tilltalande henne med ömhet.)
Virginia! gör mig rätt Jag är det icke. Nej,
Det är din far, blott han, som är det; Appius ej!
Oböjlig i sitt hat, han slöt för mig sitt öra.
Betänk, att hvad jag gjort, det tvang han mig att göra!
Var mindre orättvis, mer ädel än din far.
Den brottsligaste slaf får tolka sitt försvar.
Af outsläckta qval låt ej mitt hjerta brännas.
Förskräcklig är den lott, att hatas — och ej kännas!
VIRGINIA, (likasom uppvaknande.)
Och hvem, till sitt förderf, från ålderns första dag,
Har bättre lärt, barbar, att känna dig än jag?
Hvem har du kostat mer förtviflan, skymf och smärta?
När trycktes af din hand, fler dolkstyng i ett hjerta?
Mitt häpna fosterlands förtryckande tyrann,
Min fars förföljare, min makes baneman,
I mitt förförda bröst, det feltes dig att väcka
En eld, som dina brott ej fyllest hunnit släcka!
Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/212
Den här sidan har korrekturlästs
— 180 —
