En eld, som för mig sjelf, mig nu till afsky gör,
Och som jag rättvist, ren, af dig är straffad för!
Var detta då det nit för friheten och dygden,
Du svor så heligt, nyss, åt mig och fosterbygden?
Inför min egen syn, min far i bojan lagd,
Se der dess första prof, din storhets första bragd!
Vid mensklighetens rätt, vid hämnarn i det höga,
Vik bort, olycklige, vik bort ifrån mitt öga!
Och skryt, — du kan det nu — att du mig lemnad ser,
I tårar, som, var viss, ej skola stillas mer!
Skryt, att jag dina brott en enda timme delat! —
Kanhända skall mitt qval försona hvad jag felat,
Mot en förtviflad far, mot make, och mot Stat:
Hvi kan jag det, barbar, ej äfven — med mitt hat!
Men bäfva för de slag dig ej dess mindre ämnas:
Sicinius lefver än! — Han kommer; och skall hämnas.
SJETTE SCENEN.
APPIUS, (med bestörtning.)
Sicinius lefver än! — Hvad ord! hvad dunderslag?
Förenar sig då allt att krossa mig, i dag?
Och är tartaren sjelf med menskor ense vorden,
Att kasta skuggor opp, till qval för mig, på jorden?
Sicinius lefver än! Det feltes blott. Välan,
