CLAUDIUS,
Följd af sin befriare,
Och skaror folk, som dem förtjusta bifall ge,
Han går, för Rådets dom, att hämd på Appius vinna.
APPIUS.
Väl Rom! Du längtar då att Appius återfinna!
Jag var det ren ej mer, men allt kan rättas än,
Och Claudius, äfven du, skall känna mig igen.
Inför en feg Senat, låt fritt Virginius klaga;
Hvad blir, af detta steg, den frukt han hoppas draga?
Bevis om ett försåt emot Sicinii dar,
Fins redan blott, min vän, i lågornas förvar.
Mitt bref, i bojans natt, förrädarn undanrycktes,
Förrn hvalfven gömt sitt rof, och häktets dörrar lycktes.
Sicinius är i Rom, och denna tidning spord,
Gör hären redan trygg mot ryktet om ett mord.
Den del som lopp till hämd, i själfva loppet stillad,
Står häpen, — tror sig sjelf af svekets konst förvillad,
Och svär med retad harm mot diktens upphofsmän,
En trohet, utan gräns, åt stat och lag igen.
Men, Claudius, icke nog att farorna försvinna;
Hämd måste njutas: hämd, mig återstår att vinna!
Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/216
Den här sidan har korrekturlästs
— 184 —
