CLAUDIUS.
Er trygghet fordrar den.
APPIUS.
Mitt högmod ännu mer.
CLAUDIUS.
I dessa känslor, Drott, jag återfinner Er.
Jag ser med fröjd, i dem, er svaghet öfvervunnen,
Beherrskarn vaknande, och kärleken försvunnen!
APPIUS.
Nej, Claudius, tro det ej: du skulle dårad bli.
Men kärleken, hos mig, är ändtlig raseri.
Det är ej mer en eld, som himmelsk låga tänder.
Det är en Furies bloss, i hatets, hämdens händer.
Jag, — till Virginias hand, mitt anspråk öfverge!
Och se den skänkas, hvem? min största fiende!
Jag, — af den sällhetshöjd hon skulle honom gifva,
Ej endast offret sjelf, men äfven vittnet blifva!
Nej, Appius, om du ej din egen sällhet gör,
Till minsta tag din hämd, och en rivals förstör!
Ja, Claudius, tro mitt ord: Sicinii skall förstöras,
Till hvad förfärligt pris, det ock må böra göras.
CLAUDIUS.
Det sägs att allt, i dag, bereds till detta band;
Att af Virginias far, Sicinius får dess hand;
Och om det äger grund, hvad redan allmänt höres,
Att hon, från detta slott, till Hymens altar föres.
Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/217
Den här sidan har korrekturlästs
— 185 —
