APPIUS.
Först, Claudius, gälde han det våld som han begått!
Rom förolämpadt är, och Rom skall straffa brott.
Sicinius är en Gud, hvars makt ej öfvervinnes,
Om han ännu i Rom, vid solens nedgång finnes.
CLAUDIUS.
Jag gissar ert beslut, och vet hvad ni förmår.
Men, om emedlertid, Virginia....
APPIUS.
Hennes spår,
Kring slottet, rum från rum, af mina vakter följas.
Hon kan ej ryckas bort, och flykten kan ej döljas.
Jag vet hvad grymma namn hon denna hårdhet ger,
Men, detta slott skall ej af henne lemnas mer.
Hon slet sig obevekt från älskarn, medborgsmannen;
Hon skall, i trots af allt, behållas af tyrannen.
Kom Claudius. — Hvilken syn! Sicinius! —
ANDRA SCENEN.
APPIUS. CLAUDIUS. SICINIUS.
SICINIUS.
Dröj, barbar!
Och med bestörtning se, hvem du framför dig har!
Se här den fiende, för hvilkens lif du ställde
Det svartaste försåt, som stämplat än ditt välde;
