Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/219

— 187 —

Den hatade rival, hvars maka, och hvars blod,
Ditt dubbla tyranni förrädligt efterstod!
För bättre ut de mord som hädanefter ämnas;
Sicinius lefver än, och lefver, för att hämnas.
Ja, om det ej är dikt, att öfver molnen der,
Det fins en osedd makt, som straffets åska bär;
Om nånsin den blef sänd emot förrädarns panna;
Om Rom har kraft till mer, än blott att tyst förbanna
Ditt våld, din trolöshet, sin skymf och sina band,
Då, mördare, förskräcks; då är ditt straff för hand!
Min hämd till minsta, ren, en börjad framgång njutit.
Din stämpling är bekant; Virginii fängsel brutit.
Hans dotter återstår att slitas ur din makt.
Hon var, då hon var din, ett mål för ditt förakt:
Rom vet, hur trolöst grym du henne öfvergifvit.
Nu rycks hon bort, barbar, sen hon en annans blifvit,
Och älskas först af dig, när kärleken är brott!
Men hon skall följa mig, skall lemna detta slott;
Se der det värf, den pligt, jag kom att här bevaka.
Fort, släpp ditt rof, tyrann, och gif min brud tillbaka!

APPIUS.
Hon är det ej ännu; och, trots ditt raseri,
Skall, förrn mitt blod är tömdt, det heller aldrig bli,
Se der, hvad henne rör, det svar jag har att gifva.
Men du, som djerfs så långt förmätenheten drifva,
Har du förglömt det våld, det brott mot stat och lag,
För hvilket deras röst skall dömma dig i dag?