APPIUS, (med förbittring.)
Jag rodnar, det är sant; men, blott att längre störa,
För tvenne trogna bröst, så afunsdvärdig stund.
Förnyen, ädle två, ert lyckliga förbund!
För min del, skyndar jag att andra värf bevaka.
(till Sicinius.)
Och du skall snart, från mig, få tidningar tillbaka.
(Han skyndar bort med Claudius.)
FJERDE SCENEN.
VIRGINIA. SICINIUS.
SICINIUS, (efter någon tystnad, hvarunder Virginia uttrycker sin förvirring.)
Då från ett nedrigt mord, som hotat mina dar,
Till brottets bäfvan frälst, kanske, till Roms försvar,
Jag skyndat åter dit, att hämd på stämplarn söka;
Döm sjelf, om det min harm, min häpnad bordt föröka,
Att finna här min brud, i mördarns eget Slott! —
(Efter någon tystnad.)
Det var då ej mitt lif, hvaråt man syftat blott!
Jag skyr att upplyst bli, om Appius äga torde
Medbrotsliga, kanske, som minst det vara borde.
Virginia dömme sjelf sitt hjertas tänkesätt.
