Af rysning för hans våld, men egen skräck betagen,
En hvar, med tystnad blott och sänkta ögon, hört,
Mot Roms och min tyrann, det djerfva språk jag fört.
Ej en fann röst — ej en, — att hämdens fordran yrka,
I hvart förkolnadt mod, tyrannen såg sin styrka;
Och njöt den låga fröjd, så vidsträckt han gaf akt,
Att vara vittne, sjelf, till tyngden af sin makt.
VIRGINIA.
Välan! I vårt förtryck, hvad återstår att göra?
VIRGINIUS.
Du vet ej allt ännu, och du har mer att höra.
Förgäfves, till den harm, som röt ifrån mitt bröst,
Sicinius, fordom hörd, förenade sin röst.
Vi sågo begge snart, i samfält motgång lika,
Vår fiendes triumf, och våra vänner svika.
I hopp, åtminstone, att ge sin brud ett värn,
Han sökte nu den tropp som krossat mina jern.
Hvad ser han? Denna tropp af mördarns anhang bruten,
I vapen lemnad nyss, och nu i bojor sluten!
Omkringstängd med försåt, och skingrad, man från man,
Den blott, i häktets djup, sig nu förenad fann.
Än mer: Sicinius sjelf, för Appii domstol dragen,
Beröfvad borgarns rätt, beröfvad skydd af lagen,
Är dömd, till trots af allt, som ger hans dygd försvar,
Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/229
Den här sidan har korrekturlästs
— 197 —
