Att, för den sista skymf, hans blod förskonadt göra!
Har jag gjort nog, barbar, att dig till ömkan röra?
Nej, tiger! nej din själ sig ej förändra kan.
Virginius för din fot...du rodnar ej, tyrann!
VIRGINA.
Min far, jag Er besvär, vid himlen och vid Eder,
Förnedra ej ert blod, af omsorg för dess heder!
Fördubbla ej den skymf, som hotar mina dar,
Med nesan af den lott att rodna för min far!
Glöm ej, vid grafvens brädd, en värdig lefnads ära.
Äg styrka nog ännu, att edra öden bära.
Sätt, mot tyranners våld, en romersk själs förakt;
Och mins, att den är fri, som trotsar deras makt!
(Till Appius.)
Gå niding! du har fått det svar, du vänta borde.
Jag vore bojan värd, om den mig nedrig gjorde.
APPIUS.
Nej grymma, hoppas ej att jag dig lemna kan.
Jag är, jag känner det, ett villdjur, en tyrann,
Förtjent af allt det hat ditt hjerta mig förklarat;
Men det är du, du sjelf, som tvungit mig att vara't.
Du hade stängt din själ för min förtviflans röst.
Men sluta mina qval, ryck döden ur mitt bröst,
Räck mig ännu din hand, till fordna löften färdig,
Och Rom skall sedan se, om Appius var den värdig!
Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/249
Den här sidan har korrekturlästs
— 217 —
