Hoppa till innehållet

Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/259

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
— 227 —

Fall, ljunga!
(till Virginius.)
Missfoster! hvad har du gjort?...
(löper åter till Virginia.)
Hvad syn! —
Hon rörs ... hon andas än ... dess ögon öppnas åter ...
(Han kastar sig på knä bredvid henne.)
Virginia! se mig blott ... och säg ... att du förlåter,
Att du ej hatar mig!...

VIRGINIA, (upplyftande sig litet, och framstapplande med en afbruten och döende röst.)
Barbar ... Jag mera gör:
Jag ... älskar dig ännu ... Jag är belönt derför!
(Hon dör.)

APPIUS.
Du dör...
(Han stiger opp.)
Och jag är till! och blixten dig ej hämnar!
Och jorden som dig mist, för mina fjät ej rämnar!
J murar störten om, och djupt från dagens ljus,
Begrafven mina brott och mig i edert grus!
(Till Virginius.)
Hon dör! ... och hennes stoft ej ren sitt offer njutit!
Hon dör! ... och för din hand mitt blod ej redan flutit!
Var då, för hennes bröst, din dolk allena gjord?