Att sucka på de rum der deras lif förflöt.
Hvad hennes känslor nu från mina äro skilda!
SJETTE SCENEN.
ASMUN, går emot henne med ömhet och förundran.
Det är min dotter sjelf, som mig till mötes går.
Hon kommer...
THILDA.
Ur den graf, som dolt i trenne år
Dess tårar, dess förtryck, för menniskor och dagen.
(Efter någon tystnad.)
Min väntan blef då ej af ödets hat bedragen?
Ni hämnar, på en gång, er sjelf, ert blod, min far,
och Thildas blick sin rätt till ljuset återtar!
Pompé — det är då han, som Asmuns bistånd blifver,
Att straffa en tyrann, hvars högmod kostat har
Er ålderdom dess lugn, er dotter hennes dar?
Jag vet till hvilket pris han detta bistånd gifver.
Jag vet, af Thildas hand det offer han begär;
Er dotter är ej falsk: hon främlingen ej svär
