THILDA.
Han! Oden? den tyrann, som trenne runda år
Min klagan ämnen gett, och gäckat mina plågor?
Ack! han ej älskat har! han smärtan ej förstår
Af den förlåtnas qval, af älskarinnans lågor!
Ack! dessa konungar, begripa de, min far,
Hur annat än en thron ett hjertas offer har,
Och huru andra qval ett dödligt bröst förtära,
Än saknaden af makt, och saknaden af ära?
Nej. Smickroms ej med hopp, att tigern ömma lär;
Nej. Lofvom oss ej falskt, att klippan ger oss tårar;
"Slå ner den dig förtryckt, slit sönder den dig sårar!"
Se der naturens rätt. Jag denna rätt begär,
Den enda sista tröst för ett förtvifladt sinne.
Ni svor er dotter hämd, och hämdens dag är inne.
Min far, — vid detta namn, er ömhet jag besvär,
Haf hennes lidna skymf och eder ed i minne.
ASMUN.
Jag har ej glömt min ed; men tiden ändrar allt;
En annan pligt ...
THILDA.
Min far, hvad kan ej tiden göra,
Om för en dotters qval han gjort ert hjerta kallt!
Har ni, till hennes hämd, ej mer ett svärd att föra?
Och dröjer ni, min far, att hennes klagan höra,
Tills i sin mull, en gång, ni hennes urna satt,
Och hennes qvalda hamn, ur grafvens långa natt,
Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/68
Den här sidan har korrekturlästs
— 36 —
