Sida:Leopold Samlade 2 1815.djvu/165

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs

_ l5i _ Men blir då, 1i6i>pfets Iröfit, den enda tr3 �t hon fä �? Har jorden ing^yo bot i or svedan af dess sår? llöjj Religion, din röst-, ocJi tusen hjertan vukna, jSom räcka hungern bröd,, oc^h klädnad ät den nakua. Af hundra tända lak, �e lågan förr ej släckt, An bjelpen hopar sig, från broders händer sträc'c^, Som, fast med egen brtst, när likars tårar strömma) Af allt faTad dem hör till, blott namnen undaa- goinma. Af torftighetens barn, se lifvets första dar I mensklighetens' tård, de faderlosas far; Och smärtans usla rof, vid första rop det sänderi Med läkedomen sökt af obetalta händer!

Mot oförrätters våld, från kojans upp till throns^ Är hämd, naturens rop, försoning, Religions. Deo stolla vilden tror^ med dolken vid sitt bälte, Dess dom och dess försvar blott värdiga en hjelte; Och gränslös i sitt hat, som i sitt ädelmod, Slår ner sin fiende, och badar sig i blod. Hvad säger jag? han yfs, han deraf sig berömmer; ' Slaf, är för honom den som lider och som glömmer: Fri, den som drar sitt svärd, och när han skym* fad är. Sin vägg med hufvuden ij hämdens offer klär. Du talte, Aeligion, och verlden bytte seder. Pa jorden y i din famn, Förlåtelsen steg nedö;