Ej med känslor, som i själen bloda , Under länga plågotimmars lopp, liåna mer en tröttad arm, att stöda Hennes qvalda, sammanböjda kropp. Ej med häpnad, hvar minut af dagen^ Fråga Dig, om det är hon Du ser? Och i de förstörda anletsdragen. Fåfängt, fåfängt söka henne mer. Icke Djg ståndaktigheten felat. Offrets krafter hafva trutit blott: Himmelen och Jorden hafva delat; Och den sista fordrar ut sin lott Genom hvilka skiften hon ledsagad. Hann till målet, såg och säge Du: Skön, tillbedd, marierad och beklagad; Blomma, mask, och slutligt Eugel nu! Itampen slutar: skillnans stund Sr slagen: I den krets bland oss hon öfverger, Flärdens öga saknar blott behagen. Men den vises öga, saknar men Trogna Följerska af hennes öden,. Gråt ej att dem öfversiaiidna se! Ädel vän var Du: men dock är Döden Äii en bättre, af den lidande*.
