— S6i ^ Fans nu en kostlig Tålisman, Som gafs Baron, och h varmed han X E) kuAde fela om sin lycka. Men af hvad art, oteh hUrdan gjord^ Derom har sagan ej ett ord. Man lär dock tro mig, då jag säger. Att gåfvan var, så långt jag vet, Visst ej den kloka rådighet Den mognade Perikles äger; Som gjort hans röst med aktning hord, I fiidens yärf, i krigets läger, Och sjelfva värdet af hans börd Med snillets värde öfverviger; Ej heller detta tappra mod. Som ingaf dig den adla läran, Adrast, dä faran förestod. Att förmånsrätten af ditt blod. Var den att gjutas först för Konungen och äran: Ej heller, för allt rätt och sant. Det nity den matilighet i sinnet, Sem gjort ditt ädla namn, Rleant, Ännu mer hedradt och bekant, Än du emottog det af minnet: Ej heller denna visa dygd. De kunskapsljus, den glans af seder, Som pryda dig, Orest, till heder För dig och hof och fosterbygd.
