Ingenting påminner tank-mennlskan oftare och bättre om att känna sin inskränkning, än denna slutsatsernas eviga föränderlighet, ifrån man till man, och hos hvar enskilt, ifrån stund till stund. Bevisaren vill dö på sin boks grundlighet, och läsaren är långt ifrån öfvertygelse. Men ännu blott en dag, och bevisaren sjelf får en tanke, som tvingar honom att förändra sitt system.
Man antager en sats, emot hvilken man finner alldeles ingen invändning. Om några månader, några år har man icke mer denna sats. Man ler åt dem som ännu hafva den. Är ej detta historien om alla hypotheser, på deras tid trodda, och bevista såsom sanningar?
Sätt äfven, att all begärd öfversinnig kunskap möjligen kunde ledas ifrån de allmänna förnufts-grunderna. Men så snart vissheten måste bero på deras beständigt ofelbara användning; på en vidsträckt följd af sina slutsatser, och på hågkomsten i upptagandet, af alla möjliga motstridiga skäl, huru kan fullkomlig visshet någonsin ägas i sådana ämnen? När kan en dödlig veta, om han i denna tankarnas tillfällighet, som utgör naturen af mennisko-snillet, verkligen haft alla tankar som fordrades till att fastställa en mening, hvars grund eller ogrund af ingen erfarenhet någon tid kan upplysas?
