Det är ej nog att gå ifrån grundsatser, och att göra derifrån den oförnekligaste slutledning. Det är just sjelfva grundsatserna på hvilka allt ankommer, och hvilkas visshet hitintills alltid varit bestridd af sednare tänkare.
Cartesius, Gassendi, Leibnitz, Locke, Clarke, Mallebranche, hvilken mängd af stora metaphysiska hufvuden, som likväl demonstrerat emot hvarandra! Bayle och Hume kullkastar dem alla.
Man kan ej för mycket misstro klyftigheten. Der hon ej behöfs, hvartill tjenar hon? Der hon behöfs, räcker hon ej till.
Men man har kallat klyftigheten grundlighet, likasom man kallat pedanteriet lärdom, och bigotteriet gudsfruktan.
Men kunna då Gud och Odödlighet icke bevisas af philosophien? Nej: om ni förstår med bevisa, att göra något genom logiska skäl oemotsägligt. Man kan resonera öfver allt, och bevisa nästan intet, icke ens att er egen kropp är till. Sådan är naturen af all blott spekulation, grundad på ingenting annat än sig sjelf; det vill säga, på blotta tankens, blotta slutkonstens lagar. Men på hvad annat kan den då grundas? Det är detta som torde någon dag upplysas. Man skall finna någon misstanka dertill i det efterföljande.
