II St.
Bestrider jag nu härmed läran om ett tillstånd efter detta? Nej; det är just denna vigtiga lära, som jag ville med alla krafter rädda, om jag hade några. En Gud och ett tillkommande! Detta sublima system är nödvändigt för menniskan. Det är grunden för all samhälls-lära, all rättvisa, all dygd, och i synnerhet all tröst, Menniskan är blott djur det förutan. Denna stora tanke omskapar henne till en ädlare, en verkligt moralisk varelse, upphöjd öfver sinnligheten och dess förförelser.
Men hvad! ropar man: beror då moraliteten af gerningarnas följder till straff eller belöning, i ett tillkommande tillstånd? Nej icke moraliteten i och för sig sjelf. Den ligger af naturen inplantad i mennisko-hjertat, och skulle finnas der, om det ock ej gåfvs något öfverjordiskt föremål för hvarken fruktan eller hopp. Men se här hvad som skulle följa. Man skulle öfva dygden som man öfvar musiken, af blott smak derföre. Den som ej hade denna smak, eller hade en annan mindre ädel, men mera retande för begären, skulle näppligen äga någon tillräcklig förnufts-orsak, att för den högre uppoffra den lägre. Ty han kunde säga: hvartill en högre fullkomlighet, hvars enda
