Sida:Leopold Samlade 3 1816.djvu/20

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
— 10 —

alla förnuftets irringar, och all mennisko-sinnets lättsinnighet, qvarhåller dervid, ännu i dag, den allmänna öfvertygelsen. Månne då ej denna grund förtjenar att undersökas?

Tanken om ett ändamål för allt; om en fullkomlig Öfvervarelse, som nödvändigt haft detta ändamål; som satt, i följd deraf, förnuft och godhet i natur-planen; och om en bestämmelse för oss, svarande på en gång emot vårt högsta naturbehof och våra oförnekliga moraliska fordringar: se der förträffligheten! se der den stora tanken, som ensam ger höghet och hvila åt mennisko-sinnet! Äger förnufts-naturen en sublimare? Man jemföre med denna föreställning, den af en ofantlig verlds-mörja, utan orsak och ändamål, utan lagar och styrelse.

Denna jämförelse, svarar någon, må utfalla som den vill, och den förstnämda af dessa föreställningar må vara ännu så skön, så hög, så förträfflig; men är då förträffligheten något philosophiskt bevis för sanningen deraf? — Att någonting utom oss i natur-planen och natur-styrelsen verkligen svarar emot en sådan föreställning; att det gifves, med ett ord sagdt, en natur-plan, en natur-styrelse: detta är hufvud-frågan hvarpå allt ankommer, och hvad försäkrar oss derom? Om förnuftet ej äger någon bevisning i detta