ämne; hvarifrån skall vissheten komma? Eller skulle det gifvas någon visshet utom bevisningens? Jag tror att en gifves; det är öfvertygelsens.
Undvikom finheter. Det är nog, att denna åtskillnad mellan bevisningens visshet och öfvertygelsens, är af hvar och en känd och antagen. Man har i mennisko-lefnaden hundrade öfvertygelser att sätta mot en enda bevisning, i fall någon sådan verkligen funnes. Ni är öfvertygad, att en far vill sin sons väl, att en girig icke skall skinka bort sin egendom: och ni kan icke bevisa att det gifs i verkligheten någon far, någon son, någon girig, någon egendom. Om ni, oaktadt denna omöjlighet, likväl icke finner orimligt att förlita er på edra utvertes sinnens vittnesbörd, hvarföre skulle det vara orimligt, att lemna samma slags förtroende till det vittnesbörd, som edra invertes sinnen, förnuftet och moral-känslan gifva eder?
När jag här säger förnuft, menar jag därmed egentligen, det allmänna sunda omdömet, detta sinne för det rimliga eller orimliga, och blott mindre egentligen, spekulationen. Det första bedrar nästan aldrig, åtminstone ej i sina verkligt allmänna öfverensstämmelser. Den sednare har inga allmänna öfverensstämmelser, då man undantager några blott logiska slut-former: den är ny
