UmgSngeto behag äro, jag tillstår det^ icke det angelägnaste af allt; nictn deraf har jag^ efter min logik, aldrig kunnat draga den slutsats, att umgängets behag voro fordomliga. Det första sts-^ get ifrån villdjurslynnet, är den önskan, att gena $cs of dem med hyilka man lefver � Ingenting följer naturligare af det interesse man tar for dem, än begäret att uttrycka det, och omsorgei att i sin ordning litet behaga dem tillbaka. Det är så naturligt att då Tisa sig uppmärksam pi deras goda egenskaper, och att så artigt man kan, låta dem förstå ^ att man känner dessa, och skat* tar dem. I den mån smaken förfinas, undervisas inan att göra detta på ett blygsammare, återhåll^ nare, och derigenom skickbgare sätt Så upp^ kommer artigheten och detta indirekta sitt att berömma, som må nänmas smicker, om man he^ hagar, men som då ännu, visserligen kr af eo ganska hvit och oskyldig art Det är ey amickrel som jag säger vara nödigt för aanunanlefnadcg; det är dess grund, begäret att förbinda. Uin af förtjenst kunna umgås utan att säga hvarandra ett artigt ord; men deras vänskap skall ej länp beslå utan något slags prof af deras inhordei högaktning. Omsorgen att finna tillfällen dertill, wUm att synas söka dem, är den mindire smicf ker, än en fin compUmcnt i umgänget^
