i— aio .^ beständigt utb3rte af erkänsla och kouungatård Men äfven erkänslans fordringar oberäknade, skullo ej sjclfva kärleken för snillets yrken, för språkets förädling, för smakens utbredande, rittna öm en viss sinnesliöjd, ett visst fosterlandsnit, ett visst stort värde lios nienarkcma, som förtjenar sitt loford? Hvarföre ser man då i berömmaren n3- •tan aldrig annat än brödsökaren , lycksökaren med ett ord^ den laga egennyttan, ständigt syftande it vinning eller npphöjelse? Ar det derföre, att man hemligen dömmer andra efter sig sjelf? Kla- ner man kanhända med sig sjelf, att om man bi- de talang för vitterheten, skulle man endast nyttja den till dessa lägre ändamål? Eller kan man ej ens göra sig begrepp om något så upphöjdt, så oegennyttigt, som att göra, utan afsigter, rättvisa åt stora egenskaper, och att berömma dem hc& en konung, af känsla och öfvertygelse? Det b sant, att berömmet gått någon gång ända \ till yt- terlighet. Sant också, att af de regenter som skyd- dat Vitterheten , mer än en varit vådlig for frihe- ten; och att detta merendels ej hindrat lofsånger- na. Philosophien, i sednare tider förenad med I^eöicn och vältaligheten, har ej alltid varit det, och' har ej alltid sagt åt den storft skalden, eller, den stora talaren: rodnen för missbruket af ed^ egenskaper. Men om de äro ädlc^ och tacksam- me, äbka de alltid välgöraren, äfven i envåldi-
