Racine eller Boileau, Kellgren eller Gyllenborg berömt deras Augusliska Beskyddare. Det Hr ej säy soin Lo visas begge gublima sångare täflings- vis upphöjt sig till Minnets boning med hennes bild emellun sig. Det är ej sä, som den första bland Sånggudinnorna, gömd under landtlig drSgt, söng sin rörande Eklog öfver den första Novem- ber, Det är ej så, som Gustaf III:s storhet njutit rättvisa i den af de två sångerna öfver baos död, som icke ar min, och som slutar med de � � sa rader : Du högsta Styresman, som ofta vårdat sträcka At Svea land en hjelpsam hand; O må ej våra brott den äras glans befläcka, Som våra fäders dygd förvärfvat detta land! O må vi ej det mål, det sista målet hunnit Som Staters varelse är skänkt! Och våra Hjeltars blod f örgäfves hafva runnit,. Och våra Visas dygd för^äfves hafva blänkt! Bekännom, att när lofsången har denna ton, denna anda; när den är förädlad af dessa betrak* telser, kryper den ej mera i smickrarestoftet Man må5te då, som jag tror, göra vissa ^tt � visa åtskillnader. Allt loford är ej smicker, odi hvar och en skald som använder sin talang att upphöja ett stort naam, förnedrar ej sitt eget
