. � 918 ^^ gilius tillät sig då samma omåttliga öfverclrifning, samma förnuflslösa förgudningssmicker, som Lu- canus! Sjelfva den vise och blygsamme Virgilius var dä, (sonl också oftare blifvit anmärkt) en lika låg smickrare som hans svulstiga efterföl- jare! Derefter, hvad skall man tänka om poesien och poeterna? Man måste tänka, menar jag, (hvad ocksi blifvit oftare anmärkt, och likväl ännu här behof- ver upprepas,) att två som göra samma tak, gon dock ofta icke detsamma^ i synnerhet två soA göra den, en med smak, och den andra utan. Smak är föruuft, måtta, anständighet. Det ir icke i Neros förgudning, som skamlösheten , vlm- jeligheten ligger , af den Lucanska smickersången; det är i sättet, i uttrycket deraf, och ännu mer i allt det förnuflslösa , som föregår den , i de nn förda verserna. Man har ofla, det är sant, stött sig på dessa beständiga förgudningar hos de ro^ merska skalderna, och man skulle hafva fullt fkSl dertill, i fall våra högre, sundare', vördnadsfiiUaie begrepp om Gudomligheten, vore till minsta del de samma, som man i Grekland och Rom hyste A derom. Men Virgilius sjelf är ej i pocStisk fidl- komlighet så högt öfver den minsta af våra mo^ derna rimmare, att ju begreppens skiljaktighet Ir ändå mycket betydligare, emellan dessa nationer
