är till sin egen natur förordnande? vid det som behöfver, åtminstone tål förutsättning af något annat såsom ursprung, eller vid den ytterst högsta ursprunglighet som kan förutsättas? med ett ord, vid kropp och kropps-daning, eller vid tanke och vilja? Men se här hvad som sker. Man förfäras vid föreställningen af rymdens oändlighet och materiens. Man häpnar för utsträckningen, och häpnaden knäböjer. Förnuftet utan sinnlig storhet nedsättes under stoft-massan, som förvånar och får tillbedning. Denna endast existerar för inbillningen, som uppfyller dermed allt; rymd och tid. Tanken nedslås af stoft-verldens ofantlighet, och glömmer sitt eget högre värde, likasom en dygdig man, oförrättad af lyckan, stannar förödmjukad inför hennes tomma storheter. Och likväl är den minsta dygd större än en riksförstlighet! och likväl är en enda tanke tusen gånger sublimare än ett jordklot! Hvilket är då förr eller sednare; hvilket det frambragta eller det frambringande: antingen det högsta af allt, eller det ringare? Tanke, eller kroppsdaning?
Men detta är ej philosophi, lär man säga. Jag tror att man bedrar sig, och att man borde blott säga: detta är ej metaphysik. Men äfven efter dennas fordringar, huru låter naturen rimligen tänka sig annorlunda, än som en förnufts-inrätt-
