ning? Det är ej här frågan, man påminne sig det, om sjelfva sakernas verklighet, som kan genom ingen erfarenhet af oss upptäckas eller göras för oss bevislig. Frågan angår blott våra egna förnufts-begrepp, och hvad efter dem måste tänkas eller ej, så snart vi lemna oss åt dessa tomma undersökningar, som vi kalla metaphysiska. Den sjelf-nödvändighet man vill tillägga naturen, bestyrkes den derigenom, eller motsäges den vida tydligare? Huru långt vi uppstiga i natur-verkningarna, möta vi alltid omvexling, alltid förändringar, och ännu ingen beständighet, det vill säga, ingen sjelf-nödvändighet. Vi kunna, det är sant, föreställa oss sjelfva massan af materien och dess elementer beständiga, oföränderliga. Fästom då vid dem idén om ursprunglighet och sjelf-nödvändighet. Men deras otaliga modifikationer och förändrade former, måste hafva orsaker bortom orsaker, och en slutligen ytterst. Denna yttersta ombytlighets grund, kan den sökas i sjelfva natur-ämnets beständighet och oföränderlighet? Jag frågar: hvar finnes den då?
En varelse försedd med tanke och vilja, kan vara sjelf-nödvändig, och likväl innehålla en princip till förändringar utom sig, genom viljans aktiva frihet, som utgör den enda tänkbara sjelf-rörlighet. Men en nödvändig materia kan ej hysa nå-
