gon sådan förändrings grund. Så snart ett blott stoftämne är sjelf-nödvändigt, innehåller denna sjelf-nödvändighet ingenting annat, än blott det nödvändiga varandet af det som är, och alldeles ingen princip till form-skiften. Att göra det physiskt tillfälliga ursprungligt ifrån det physiskt nödvändiga, är en grof motsägelse i ord och sak. Att åter tillägga till det sjelfnödvändiga stoftämnet en lika ursprunglig, lika evig princip till förändringar, vill ej lyckas bättre. Denna princip till ett tanklöst materielt lif kan ej vara någon annan, än den physiska rörelsen. Men en rörelse inom materien, utan ursprung, det vill säga utan början, är fullkomligt otänklig. All materiel rörelse är flyttning, och all flyttning måste gå från något ställe, det vill säga, begynna. Rörelsen, det vill säga natur-daningen, har då haft en början; hvem har begynt den? Förnuftet är då nödsakadt att söka en ursprunglig orsak inom eller utom materien, blott åtskild derifrån, – icke till sjelfva materien, som kan tänkas sjelf-nödvändig, och som många trott vara det; men till allt hvad som beror af rörelse och förändring; till alla formskiften, all daning, med ett ord, till hvad vi kalla, i egentlig mening, naturen. Korteligen, förnuftet, sådant vi äga det, kan ej stanna förr än vid tanke och vilja.
