Den båtnad, svarar jag, att då begreppet om naturen såsom en förnuftsinrättning, utgör verkligen det enda som har för oss en möjlig tänkbarhet, är det ock nödvändigt just detta begrepp som vi blifvit danade att hysa, och som derföre äfven befinner sig troligtvis det rätta. Denna beskaffenhet af vår sinnesdaning är således för oss ingalunda utan vigt; ej heller kan den motsägas. Ty redan af erfarenheten äga vi begreppet om ett förordnande förnuft, hvaremot all stridig tanke om naturen utgör ej annat, än en negation af denna, fullkomligen tom på föreställning. Men till att tänka öfver en sak, är ej nog att jäfva hvar och en uppgifven tanke derom. Dertill fordras äfven, att göra sig öfver den saken någon verklig föreställning. Men all föreställning om naturen, som ej inskränkes till ett blott sinnligt bemärkande af dess existens, utan upphöjer sig deröfver, till möjligheten af dess icke-existens, grundas nödvändigt på vilkoret af de tvenne frågorna: hvarifrån allt detta? och: till hvad ändamål? Tag dem alldeles bort, och vi kunna ej mera tänka det ringaste; eller vi tänka på det högsta, blotta ord, toma på mening. Ty de som säga oss: Naturen är sjelf Gud, och existerar, sådan hon är, af evig nödvändighet, — gifva de oss derigenom något minsta verkligt begrepp? Göra de annat än blott upphäfva all fråga om
