medgifvom det, långt ifrån att utgöra en bevisning. Och om denna måste erkännas omöjlig, hvarifrån skall då vissheten komma? Eller, ännu en gång frågadt: gifs något annat slags visshet som ersätter bevisningens, och hvarifrån sjelfva förnuftet lånar ett stöd, som det i sig sjelf saknar? Det är här som ämnet, att så må sägas, likasom vänder sig, och bjuder åt eftersinnandet en helt annan sida, hvarifrån det vill betraktas.
Vore föremålet för vår undersökning en blott vettgirighets-kunskap, så hade vi ej större rätt att beklaga oss öfver det mörker hvari vi här lemnas af blotta slutgåfvan, än öfver okummigheten om hundrade sakers förhållande, inom sjelfva den sinnliga naturen. Men det är här helt annat. Det är ej blotta behaget af en naturupptäckt som vi söka; ej en liten tillfällig nytta till hvilken vi syfta. Frågan angår hela vår varelses väl eller osällhet; den angår att veta, huruvida vi äro eller ej äro förlorade stoft i den ofantliga verldsmörjan, utan att vara upptagna i något förstånds afsigter, utan någon till våra begrepp eller våra billigaste fordringar motsvarig bestämmelse. Förnuftet i sin första naturriktning, vändt på ämnen utom sig, litande på sig sjelf, dömmande allting efter sina medburna tankelagar, försäkrar oss att allt är ändamål och bestämmelse, följaktligen att äfven vi
