sta, ursprungligaste af allt, det som borde vara, icke är. Jag frågar nu: finnes ej denna känsla i hvart enda sinne? och om denna finnes, hvarifrån är den? Hvarpå grundar sig dess fordran? Hvarföre är den så trygg, och, om det uttrycket tillåtes mig, så pockande? Hvarföre kommer den så förundransvärdt till stöd, icke blott för vårt högsta vigtigaste naturbehof, men äfven för sjelfva de begrepp, hvilka vi efter våra inskränkta förnuftsgrunder måste göra oss om naturen? Är det möjligt att betrakta hela denna underbara sammanställelse i vår naturdaning, detta inträffande i samma slutföljd emellan dess tre egenskaper, naturbehofvet, slutgåfvan, moralkänslan, utan att tro dem riktade åt samma mål, inrättade att föra oss dit? Och likväl skulle allt detta vara sådant, utan afsigt och inrättning! Likväl skulle allt, på detta sätt, af blott slump och blind physisk nödvändighet, sammanstämma till det synbaraste moraliska ändamål! Det skulle ej vara så stäldt, så skickadt, derföre att naturbehofvet hos menniskan skulle tröstas genom tankens föreställningar, och deras inskränkning ersättas genom moralsinnets försäkringar! Må de hysa denna mening, som påstå ögat icke vara ämnadt att se, fötterna icke att gå, händerna icke att taga med. För min del är det
