— 547 — � lägg att lättsinnigheten , religionsföraktet, äga ej Wt vådligare vapen än denna van vördnad, kastad, med ringaste skugga af rättvisa, på den allmänna gudstjensten. Vida förståndigare är då tvifvelsutan , att vänja, efter hand, sjelfva menigheten vid sam man- bindningarne af ett rent språk, vid uppbyggeisen af sanna , värdiga , förnuftsrika tankar och före- ställningar, än att, under förevändning af dess rå- het och tankesvaghet, befästa en fort varande skilje- gräns emellan folkets gudstjenst och de upplystares. Jag väntar icke af tankelättjan, eller af den snäsande fördomen, att de åkola finna dessa fore- gående anmärkningar grundade: långt mindre, att man på lång tid ännu skall begynna, att hos oss besörja någon förbättring i våra kyrkostadgar, som gjorde släta predikningar möjliga att undvika. Ibland forslag, som härtill varit gjorda, förtjenar dopk ti^mnjts det, som ftinnit så många anhängare i både Frankrike och England, att från predik^lo- lame uppläsa andra goda predikanters arbeten, när egna, som dem i värde uppväga, icke äro att tillgå. 'Jag ser ej hvad ondt som deraf skulle häng- da, om ej, att kyrkogästerna finge höra vackra, lärorika afhandlingar, i stället för odugliga hast-- verkj och att dem blefve i hela dess ordning och
