mig omöjligt, att upphöja mig till denna djupsinniga otänklighet.
Jag kunde här stanna, och anse mitt ändamål för temmeligen uppfyldt. Emedlertid då moralkänslan hos menniskan, tydligen utgör likasom den djupaste grundläggningen för allt detta, och lånar det sista, starkaste stödet åt öfvertygelsen, torde det ej bli hvarken onyttigt, eller utan ett slags nyhet, att något undersöka naturen deraf. Bjudom till, att åtminstone gissa ursprunget till den egna visshet, det besynnerliga slag af nödvändighet, hvaraf den är beledsagad.
Att moralkänslan, (det vill här säga, fordran på rättvisa) grundar sig på idealet af en allmän förnufts- och godhetsordning, och på det osvikliga medvetandet hos hvar och en af dess högsta förträfflighet: detta behöfver ej bevisas. Hvem som tänker, finner det utan djupt eftersinnande. Men att denna ordning af oss omedelbarligen antages såsom verklig, endast emedan vi känna att den bör vara det; att vi efter dess lagar alltid dömma om naturinrättningen, i dess förhållande till oss, detta är i sanning märkvärdigt, och kunde näppligen ske så allmänt och så beständigt, utan den hemliga vissheten om ett verkligen ursprungligt förnuft, en verkligt ursprunglig godhet, och
