Sida:Leopold Samlade 3 1816.djvu/372

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs

_ S6a — fundigheter, alla falska slutsatser^ alla besynner^ liga hypotlieser och sj-stemer som förvirrat meiw niskohjeman. Uoder d^t att dessa sednare delat skolad, och likasom bläddror på yattenytan -uppkommit, glinst och gått sönder, har hon emam förenat menniskoma, ensam qvarhällit dem lid de oföränderliga moral-lagarna. Hon var till odi styrde gerningama, innan förnuftet ännu hnonit samla för dem några föreskriften Hon vakar, då cftersinnandet slumrar. Hon ensam smickrar ej, då förnuftet tyvärr ofta gör det, och lånar åt passionen sin falska spetsrundighet. Men, inviodcr man, till hvilka förvillelser leder hon ej också? Hvilken fantast, h vilken ursinnig säger ej, att han följer sin känsla? Betrakta blott alla de bål, som blifvit upptända af religionsnitet. Flird, mina herrar! kalumni på nioralkänslan ! Hon bsr aldrig upptändt ett bål; det äi* passionen, hifflden, våldet, egennyttan. Intet hjcrta fann nån* sin ädelt och förträflligt, att kasta menniskor i ^Iden för deras öfvertygelse, och att hon skränet ur lågorna. Den moraliska känslan, om hoa hörs i förföljarens hjerta, säger honom blott i all* mänhet: vörda Gud, främja religionen; men huru, och genom hvad medel sådant måste ske, det tillhör förnuftet att urskilja. Den förra ir ett ofelbart sinne för det rätta, ädla, sköna i gerningamas allmänna förhållande; sådant är också