572 — ser, i hvilkas bröst den skapande Visheten til Dfdlugt ett oemotståndligt säiliictsbehof? Ar ej nog, att detta sednare hålles i beroende af förra? Måste luenniskan, för att Jiafva dy^ till ändamål, afsäga sig sitt eget nuturändaii Kan hon afsäga sig det? har hon rätt der Vansinnighet! Det som förstör dygden, är att man förenar de begge ändamålen, dygc och lycksalighetens; icke att man kanhända sä dem, genom förändrad tankeordning, ömsevis fh för h varandra; utan att man alldeles icke har förra; att man, som vanligast sker, uppoifirar för utvertes fördelar, passionens föremål. Kort; man krångie så långt och så fint 1 gitter: hvar helst vårdnaden för det i sig 1 goda och rätta verkeligen finnes; hvar helst vid hvar)e gerning, stå för sinnet i hela di bjudande eller rörande skönhet: der ärsällheti gäret, så långt det är förenligt dermed, loBi laggilltigt, och kan följas utan förminskniDg dygdens renhet Skolnitet kan begära mer; i begär fönyillet? begär samvetet? Afsigten på väl, kan då visserligen fon med ren dygd. Men nu: moralisten, religio läraren som predikar sällheten , hvad gör h och pä hvad förnuftsnödvändigt sätt ingår s
